Från audition via Gävle till Mästerkocksköket och nu är det hela över. Ja hur känns det egentligen?

Det var med skakiga ben jag träffade juryn första gången. Vad skulle de tycka om mina danska krebinetter? Skulle de jämföra mig med min bror och skulle de dissa mig totalt? Jag var så galet nervös när jag gick in till juryn. Mycket för att min bror är en känd kock. Jag riskerade att jämföras med honom. Jag har så länge jag kan minnas varit intresserad av mat, mitt liv kretsar kring mat. Nu ville jag prova mina vingar och se om jag hade talang eller inte. Krebinetterna imponerade på juryn och jag var vidare till Gävle.

Att åka iväg till Gävle fick mig att fundera mycket. Var det nu dags att verkligen satsa på mat? Jag bar ju på en hemlighet – att jag var gravid. Skulle jag orka att delta? Men jag är en fighter och kände att när jag nu gavs chansen var jag tvungen att ta den.

Via en räksoppa, coeur de filet provencale och strömming blev jag topp 12.

Den magiska känslan att kliva in i Mästerkocksköket första gången. Sjukt. Galet. Underbart. Nervöst. Nu var det dags att visa juryn att jag var värdig platsen. Jag hade övat mycket på den kritik jag fått från juryn. Jobbat på uppläggning och lagat mat som inte var rustik husman.

Vi var 12 fantastiskt duktiga amatörkockar och det blev ganska tydligt för mig att det skulle bli en svår fajt att ta sig till final. Alla var så otroligt duktiga och vi hade alla olika styrkor. En efter en fick vi åka hem och för varje person som fick åka gjorde det ont i hjärtat. Vi hade blivit ett så tajt och glatt gäng. När det i program nio stod klart att jag var den som fick lämna var jag så otroligt ledsen. Samtidigt var otroligt stolt över min resa. Den tryffelpastan jag presenterade tyckte jag smakade otroligt gott. Mina medtävlande hade lagat bättre rätter och jag fick se mig besegrad. Som juryn sa flera gånger, det är små marginaler som avgörs.

Nu återstår att se vad tiden i Mästerkocksköket har att ge. Nu är jag föräldraledig och fokuserar mycket på att laga mat och baka och hoppas att när det är dags att ge sig tillbaka till arbetslivet att det finns plats för en glad amatörkock som jag.

Och jag uppmanar er att, om ni inte redan gjort det, titta på Efter Stängning. Där får ni se en mer avslappnad Erika som tävlar och lagar mat utan de nerver som fanns under inspelningarna av Sveriges Mästerkock.